Låt mig vara ärlig för en gångs skull. Syftet med den här bloggen har inte varit något annat än att få ur mig allt ointressant jag tänker på, plus lite annat som kanske har ett värde. Jag ber om ursäkt för allt meningslöst, och jag ber om ursäkt för jag har tvingat er, mina läsare, att läsa det. Jag ber om ursäkt för alla bilder på kläder. För bilderna på mina nya skor där jag egentligen bara vill visa mina vadmuskler. Förlåt för alla cambilder. Framförallt förlåt för de bilder där jag egentligen visar hur effektivt min sportbh trycker upp brösten till hakan. Förlåt för mina fylleinlägg. Förlåt för att jag är utseendefixerad. Och förlåt för att jag är shoppinggalen!!!! Förlåt för att jag verkligen har äcklat er.
Jag vill däremot inte be om ursäkt för de gånger jag faktiskt skrivit något som man kan läsa och kanske få behållning av. Eller snarare, de texter jag fått behållning av att skriva, de som lett till något, en tanke eller en bild i mitt huvud, som jag ordsatt och fyllt med färger och känslor. Inlägg som betyder något. Som det här, det är egentligen bara två bilder, men de är från en fin dag med mina systrar. Den här sommaren kan egentligen delas upp i tre viktiga saker. Nej, inte delas, de hänger alla ihop, men man kan säga att sommaren hade tre teman. Nej förresten, inte teman heller..tre huvudmoment? Tre viktiga saker. Tre rubriker. Tre kategorier. Tre? En magisk siffra. Det första som var viktigt var att mina bägge systrar var hemma. Vi firade födelsedag, målade och byggnadsvårdade, vi var glada och sommaren räddades för vi fångade dagarna, och att de kom hem betydde egentligen mest i hela världen. Jag var inställd på en vanlig sommar, en tråkig, isolerad, stressig sommar som bara gick och gick utan någon förändring från sommaren innan. Men det förändrades, det gjorde verkligen det! De krossade tystnaden mellan våra 12 väggar. Och det betydde allt. Helt utan ironi i mitt tonfall vill jag ge dem hundra rosor. Jag vill helt enkelt tacka min familj, okej?
Varsågod för det här inlägget om macaronsen. Varsågod för reseskildringen av Hjo. Varsågod för mina strålande första inlägg när jag fortfarande hade lust att få ur mig lite ord. Varsågod för att jag är så himla rolig ibland. Varsågod för att jag kanske har länkat det här inlägget två gånger. Varsågod för att jag ibland har panik.
Förlåt för att jag åkte på läger i två veckor. Det var den andra viktiga saken den här sommaren förresten! Lägret. Och lägret hänger ihop med den tredje viktiga saken. Jag önskar verkligen att jag hade det precis just nu så jag kunde berätta precis just nu vad den tredje saken är. Men det har med helgen att göra, och med förra helgen att göra, och kanske egentligen med de senaste fyra åren att göra. Det är ändå fyra år. Jag vill förklara allt jättefint. Om världarna, koderna och orden. Samtidigt vill jag inte vara självutlämnande. Men jag kan egentligen lika gärna haka på trenden, och fläka ut hela mitt privatliv i min blogg. Det är förresten ett spännande ämne. Att prata om bloggrejen menar jag! Hur alla tror att de kan skriva, hur jag skriver och skriver och skriver i min blogg och hela tiden sänker mina egna krav på kvalité, hur dåligt jag skrivit i den här bloggen, hur dåligt mitt språk har varit och hur mycket jag smutsat ner på nätet! Även om det redan är som den värsta soptipp här i cyberrymden hjälper det ju knappast om jag kommer dit och lägger några extra skivor eternit. Däremot, skulle det kännas fantastiskt om någon, NÅGON, om så bara en enda person har tyckt om någonting i min blogg, om någon kommit till soptippen och hittat ett av mina inlägg bland alla bildäck, trasiga möbler och hundratals mögliga plastförpackningar och bestämt, att just det inlägget, som just jag har skrivit, är av guld eller någon annan blank metall, tagit med sig det hem och lagt det i en fin träask bland andra fina saker. Bara det skulle göra mig glad.
Att jag skulle sluta blogga på minksulfat var jag ju tydlig med redan från början. Jag sa, att “den här bloggen ett one night stand, en sommarkatt, en liten unge med stora ögon och dunpäls i juni och när jag flyttar från sommarstugan i höst tänker jag dumpa denna blogg där den hör hemma, eller nej, den hör inte hemma någonstans, jag tänker lämna bloggen bara sådär, när den inte är lika gullig och söt längre utan har växt till något strävhårigt och skyggt i mina händer, då lämnar jag den, halvmålade fasader och gräsklipparen åt deras respektive öden för då har jag bättre saker för mig än att fylla internets röda, vidöppna käft med mina ord.”
Känner ni igen formuleringen? Varför hade jag så rätt för. Ingen förstår hur strävhårig min blogg har blivit. Hur sargad och påkörd den är. Och hur den hämnats på mig! Jag läser den nu och jag hatar vad jag skrivit. Jag hatar att jag drivit med mig själv och allt runtomkring mig, att jag varit konstig och elak. Att jag inte ansträngt mig för att skriva något bra. Att jag silat bort alla meningslösa tankar in i bloggen, och behållt de värdefulla för mig själv och mina pappersblock. Jag ber som sagt om ursäkt. Men att minksulfat började bra och slutade som ett filter för att få bort köttskummet från kokande dillkött, var faktiskt synd. Å andra sidan, tjänade den verkligen sitt syfte. Malena har upplevt mig som lugn och mogen hela sommaren. Och det, bara för att jag tagit det olugna och det omogna in hit. Alla som läst minksulfat noga har förstått att bara några inlägg är på riktigt. Och att de flesta är från en sida av mig jag inte håller av. Jag hoppas den kan dö. Nu håller jag på att få en smärre kris så jag ska nog avsluta det här och ringa världens bästa människa. För han kan rädda kvällen och mig från när jag skriver mig till tårar. Eller ska jag fortsätta? Ska jag pressa ur mjölken ur min text, fortsätta skriva någon annanstans, ta vara på ångesten och göra poesi av den? Den ständiga frågan.
